Problemflickan, en missbrukares dotter.

Nu har pappa vart hemma två gånger idag. Fast nu är han ute igen, under tiden han vart borta hade han pundat. Förvånad? Det är inte jag....  Jag bara känner att ju längre tid det går ju mer sugs jag ner. Har mått okej i flera dagar nu, men sen igår har jag bara sugits längre o längre ner. Fy fan, mår inte alls bra, allt känns bara mörkt. Känns som om någon försöker kväva mig, som om jag är instängd i nån fucking liten jävla låda utan luft. Jag förstår seriöst inte hur jag ska klara av att bli normal igen, jag faller bara neråt hela tiden. För varje steg jag tar framåt tar jag tre bakåt igen. Jag hatar att jag "tillåtit" mig själv att hamna så här långt ner i skiten. Jag hatar att omgivningen inte öppnade sina ögon tidigare, redan 2005 mådde jag dåligt, men omgivningen blundade och insåg först 2007 att jag faktiskt har problem. All kontroll över mig, vad tror ni jag själv tog kontroll över maten för?! (att jag sedan förlorade den till Herr Ångest o Bror Demon är en helt annan sak). Slutar man äta, det är då folk inser att man kan ju faktiskt ha promlem, men det är först när det gått alldeles för långt som folk reagerar. Om man känner en person behöver inte personen säga hur den mår, för känner man den så ser man i ögonen hur en person mår. Jag har kompisar och några få vuxna som ser om jag ljuger när jag säger att jag mår bra. Men om jag ler, och låtsas att allt är okej, då har jag inte längre promlem, för om man mår skit kan man  ju inte le, det är vad alla tror. Men what a fuck öppna ögonen och SE! Min faster o kusin (o EN kompis) är dom enda vad jag vet som känner mig tillräkligt bra för att oavsett vad jag säger, hur mkt jag än ler så ser dom hur det egentligen är. Vet ni varför? Dom tittar i mina ögon och ser bortom det falska jag målat upp. Dom ser om mina ögon tindrar någorlunda som dom gjorde innan min pappa blev ett svin, innan mitt liv började styras av ångest. Ser dom den livslågan vet dom att jag mår "bra", ser dom den inte så vet dom att jag inte mår bra den dagen.
Bara så ni vet- Pressa aldrig mig till att prata, gör ni det drar jag mig bara bort o sluter mig. Låt mig komma själv om jag vill  prata, jag säger det jag vill, tjata aldrig om mer. För då är det sista gången jag vänder mig till er.
Det är nånting jävligt många måste tänka på, pressa aldrig någon att prata, personen pratar själv när den känner för det. Låter du personen säga så mkt den vill o att du sen inte kräver mer får personen förtroende för dig- förstör det då inte genom och snacka om problemen eller sånt personen pratat med dig om.




Att skolan börjar på måndag igen är nog en stooor bidragande orsak till att jag mår skit. Har inte varit där på fem veckor (2 veckor prao, 1 lov, 2 veckor sjuk), så jag har skit mkt att ta igen o då hamnar jag under stress o gör jag det mår jag så fucking dåligt så det är inte sant. Jag kommer gå under o få sån jävla ångest att jag bara vill dö. Det har hänt tidigare så jag vet vad jag har att "vänta" ser framemot det inte alls ett dugg!

Nu ska jag ta tag i mitt liv, så att jag inte blir som pappa.