Problemflickan, en missbrukares dotter.

Nu har jag bett pappa försvinna ur mitt liv, det gör för ont när hans finns i min närhet. Har jätte stor ångest över att jag inte längre har en pappa i mitt liv, men jag har bestämt mig- det är för min skull, jag vill läka, bli frisk, slippa ångest och allt det. Jag skjunker bara djupare ner av att han finns, det känns jätte hemskt att skriva och lika hemskt att tänka. Min pappa, han som var hela min värld har jag bett försvinna ur mitt liv. Men jag behöver verkligen det här, jag förstörde min kropp, mitt psyke och allt bara för att jag ville att han skulle se mig, älska mig och bli den pappan han egentligen är- allt misslyckades, jag fick ätstörningar, ångest, sömnstörningar och så mycket annat= den som blev lidande var jag.  Och för att jag inte ska göra ännu mer hemska saker, utan kunna bli frisk från, sluta ha ångest så måste det bli så här. Den dagen han suttit av sitt straff, den dagen han är drogfri kan vi diskutera att ta upp kontakten igen- aldrig innan det. Att han just förlorat en dotter pga sitt missbruk hoppas jag kunna få honom att vakna upp, åtminstonde lite. Men jag har tänkt göra det länge och imorse tog jag tag i det och skickade ett sms. Ska skriva ett brev till honom när han sitter inne och förklara allt mer. Jag vill ha en pappa inte ett pundarsvin som dödar mig. Under 3 år har jag skjunkit för långt ner, nu har jag insett vad felet är. Jag vill att pappa ska bli bra, och har förstört mig själv, hade han bett mig ta livet av mig hade jag gjort det. Vad han än bad om hade jag gjort, bara för att han skulle bli frisk.... Det är det som är felet med mig, jag har tagit på mig skulden "om jag inte hade gjort så, om jag vägde mindre, om jag var smalare, om jag hade högsta betyg, om jag inte förstörde allting. Det är mitt fel att pappa knarkar, för han orkar inte med att jag är så jobbig och värsta problembarnet" är några av dom tankar jag haft gällande pappa.
Jag vet att det inte är mitt fel, att jag inte kunnat stoppa det, men det gör ändå ont.


Nu är det runt 20 min tills jag ska vara på VC med min dumma mage, hade såå ont i natt att jag låg o grät. Det gjorde så ont, kunde inte resa på mig först och jag blev livrädd för det, så jag kämpade mig upp o släpade mig in till mamma o väckte henne. Så nu imorse ringde mamma till vårdcentralen, eftersom jag haft ont i typ 11-12 dagar nu.. Börjar få ont igen, och det känns jätte jobbigt. Jag vill inte till VC, för då kmr det säkert bli blodprov o jag är spruträdd, hatar hatar att ta sprutor, även om det inte gör spec ont, men att dom ska trycka in nålen, det är läääskigt. Med min tur kommer jag säkert bli inlagd eller nåt, eller så är det nåt annat dumt som kommer hända... Usch, varför måste just jag ha denna dumma fucking mage???
Gick inte till skolan idag, men kan kanske gå imorn, det beror på vad läkaren säger... ucsh mamma, jag vill inte gå dit...!

Kom på att jag ska ju till tandläkaren den 15(?) och den 17:e april.. Usch alldeles för mycket sjukhus för min smak nu.. Kommer ju vara tvungen o hälsa på syrran på sjukan efter hennes operation.. ska gå nu..